_______________________________________________________________________________________________
hej! har nt skrivit på ett tag.. har mått så fucking piss. Jag önskar jag bara kunde få bort skiten och kunna le utan att anstränga mig. folk förändras. jag hade dig men när man väl behöver någon så finns dom inte. Det enda jag bad om var ett litet ynkligt samtal men nej, man får kuk i röven ist.. hela mitt liv har varit helt fuckt, det har inte varit nåt bra som jag kan minnas den senaste tiden. Har inte ens en EGEN mamma och pappa som visar en kärlek. Mina syskon har glömt bort mig, dom känner inte mig för att jag knappt har träffat dom. alla "vänner" sviker och förändras. Man tror verkligen att dom uppskattar en som man är. men nej, dom är bara svin hela högen.. Jag kommer ihåg när jag mådde som sämst, när jag åkte mitt ut i en skog i en fucking äcklig stuga. Där jag bodde (behandlingshemmet,långanäs) jag ville se vilka som verkligen brydde sig och verkligen visa att dom vill att man ska må bra. Jag gav dom adressen så dom kunde skicka lite brev då&då. Men tror ni att någon skrev, ja ungefär 2-20 st. Bara då märker man hur mkt folk bryr sig. Inte ens min mamma eller någon från familjen&släkten ringde.. Personalen ringde och sa att jag höll på & ta livet av mig. Men dom sa att det går över eller att dom inte hade tid med sånt. Inte ens på julen eller min födelsedag hörde jag något grattis eller fick ett litet kort med en hälsning. Och så fort man mådde dåligt grät & det rann blod så tyckte man bara synd om sig själv.. Sa man något fel till personalen, så terra dom en ännu mer så det bara blev värre. Till sist blev det att man börja bråka som fan med dom. Dom tog tag i en och bar ner en till isoleringen. Där jag satt i flera timmar om dan med en kall gympa madrass på golvet, en t-shirt och en filt. Dom satt och skratta en rakt upp i ansiktet. Jag åt inget, dom hota med dropp. Gick till psykolog 3 ggr/vecka .. Polisen ringde , försökte få kontakt med mig. Försökte tvinga mig till alla förhör jag skulle ha. Dom kriga duktigt! Jag fick sitta på det kalla golvet utan nånting, dom kolla på mig när jag grät och var helt sönderskuren. Fick inte va på avdelningen bland dom andra för att jag var "en fara för dom andra" fick bo enskilt i en liten korridor med ett rum med fastskruvad säng och plastmadrass och brandsäkra täcke och kuddar i 1 vecka med 2 manliga personal. När jag va liten, den enda kärleken jag fick var när jag fick mina smällar och slag. så fort jag höjde min röst så var det fel, då stog jag bara och vänta på handflatan eller dammsugaren. Bråka med min såkallade mamma hela jävla tiden, jag orkade inte. Syskonen kom då försvann jag från deras tankar. fick bara stryk hela tiden, jag var deras slag säck.. Jag skulle göra allt. när jag fyllde ungefär 8 fick jag passa dom yngre syskonen, laga mat, diska, städa och tvätta. Jag börja röka ungefär vid 9-10 års åldern. Då börja dom klaga på det. Jag sket i vilket börja skolka från skolan och sket i allt.. När jag kom hem så visste jag vad som skulle vänta mig. Mamma tog en limpa cigg, en tillbringare med vatten och ett askfat. Hon sa rök och mellan varje bloss du tar så drick tills du spyr. Jag höll bara i ciggen. Vågade inte visa att jag kunde röka va jätterädd! Hon hällde vattnet över mig och sa RÖK! jag sa inget. Hon bara gå& lägg dig. jag gick och la mig sen va det inget med det. Dagarna gick.. Jag började knarka till sist. allt blev värre, kom nt hem på flera veckkor ibland. Hon ringde soc dom kom och hämta mig. jag åkte från hem till hem hela tiden. Och när jag bad henne att få komma hem och ge mig en chans. då ville hon absolut inte. Hon har snackat så jävla mkt skit om mig till alla i familjen. så ingen vill prata med mig längre, jag är si & så. Nu orkar jag inte skriva mer.. känns skönt att få lättat på hjärtat lite..
_______________________________________________________________________________________________
